Att skaffa barn.

Jag studerar med två kinesiskor. Den ena är 32 år och har två barn, den andra är 19 år och bor fortfarande hemma med sin familj. Jag skulle säga att de största kulturkrockarna vi råkar ut för är just i samspelet med kineserna här, de är väldigt rättframma och ärliga. Kan man säga. Francisca, 32-åringen jag studerar med, har frågat mig varför vi inte har barn än och det lät ungefär såhär:

F: Har ni barn?
J: Nej.
F: Men varför? Hur länge har ni varit gifta?
J: Vi har varit gifta i snart 7 år och är jättenöjda utan barn! Dessutom är vi fortfarande unga.
F: Unga? Hur gammal är du?
J: Jag är 27.
F: (lägger handen på min arm och ser mig i ögonen) Jessica. Du är verkligen inte ung.

Ungefär där slutar samtalet med att jag, kanske lite stött, säger att jag faktiskt är ganska ung i min kultur. "Inte här" säger Francisca helt skoningslöst. Det andra studiet som är ca 19 sade idag att hon hoppas på att jag ska vara gravid när vi återvänder till Malaysia i april. Hon hade lite olika anledningar till sin önskan, en av dem var att det är inte bra för hälsan att vänta för länge med barn, en annan var att hon så gärna ville vara barnvakt till den fiktiva ungen. Jag lovade henne att hon skulle få sitta barnvakt till alla mina barn hur mycket hon ville i paradiset...

För att berätta nåt roligt så sade hon också att hon skulle vilja bli förkunnare! Det förslaget var jag mer samarbetsvillig till...
/Jessica