Spretiga tankar en måndagkväll

Nu närmar sig faktiskt vår avresa till Sverige, 23 juni åker vi till Bangkok. Där får vi bo i tre dagar på betel innan vi flyger vidare. Det är vi förstås väldigt spända och tacksamma för, det ska bli jätteroligt att få se hur betel ser ut där! Den 26 juni reser vi till slutdestinationen Stockholm.

Vi har ju gjort den här sortens nedräkning ett par gånger förut, senast skrev jag om det HÄR. Den här gången känns det lite annorlunda, Kota Kinabalu känns mer som mitt hem. Det känns ännu mer ledsamt att lämna allt vi har här om jag jämför med förra gången. Samtidigt känns det ännu roligare att träffa familj och alla vänner i Sverige eftersom det nu har gått ännu längre tid sen sist. Vi har verkligen många härliga återseenden att se fram emot!

Det har varit väldigt spännande att få se den lilla betelfamiljen utvidgas från 14 till ca 30, HÄR skrev jag om det när vi precis började få hjälpa till på betel. Där har vi träffat många fina vänner som vi tycker väldigt mycket om och lärt oss så mycket av, vi kommer absolut att sakna dem!

Kanske har vi vant oss vid dietskillnaderna för jag har inte alls nåt större sug efter typiskt svenska maträtter. På många sätt äter vi bättre nu än första tiden vi var här, vi hittar till de bästa mataffärerna och vi har lärt oss hur man kan ta genvägar för att få en svensk touch på maten. Jag kan riktigt längta efter fluffigt vitt ris eller stekta nudlar samtidigt som lingonsyltsburken i kylen noggrant ransoneras för att få ut mesta möjliga njutning av världens godaste sylt. Med det inte sagt att jag inte kommer att frossa i lakrits, salami och creme fraiche när vi väl är i Sverige men jag klarar mig rätt bra utan när utbudet inte finns.

Lite i taget vänjer man sig vid alla de här främmande sakerna. Häromveckan satt jag hos ett studium och lyssnade på henne berätta om hur hennes styvpappa hade begärt ett helt orimligt brudpris för hennes syster för att han inte tyckte om friaren. Han hade begärt 33000 kr, det var enligt mitt studium väldigt mycket mer än vad tjejen var värd! Till slut hade de enats om hälften, vem visste att man kunde pruta på frun? Även 16-17000 kr var tydligen rätt högt men hon var ung och hade inte haft tidigare pojkvänner så hon ansågs vara värd det. I samma ögonblick flyger nåt svart blixtsnabbt förbi bakom henne. Det visar sig att det bor en fladdermus i hennes lägenhet, den har bott där i tre år. Det besvärar henne en del eftersom den bajsar överallt. I det ögonblicket kände jag att jag var långt ifrån Sverige. Å andra sidan önskar jag inte att jag var någon annanstans.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer än att det är nån slags dubbel känsla av tillfredsställelse och glädje över att kunna göra något som vi trivs så bra med men samtidigt ändå nån slags sorg över att gå miste om tryggheten och vänskaps- och familjeband som vi har så många i Sverige. Att bli rörd till tårar av det lilla, lilla omnämnandet av förkunnare som reser från sitt land för att försöka göra något bra i söndagens vakttornsstudium. Fånigt och kanske lite förvånande, jag blev ärligt talat förvånad själv.

Nä, hörni. Nu börjar klockan bli mycket här, känner ni det? :) En annan dag när mina tankar är mer samlade blir det kanske en bättre sammanfattning, idag var det här allt jag kunde bjuda på. :)

/Jessica