Bloggtorka

Nä, nu händer det inte mycket på bloggen. Delvis beror det nog på att vi haft ett par hektiska veckor och så är det nog så enkelt att vi förbereder oss på att åka till Sverige. Nu börjar själva packningen bli aktuell. Varmare kläder (jeans, koftor, chinos osv) som legat längst in i ett skåp i över ett år ska rivas fram, tvättas, bedömas och packas eller slängas. Diverse skrotlådor ska gås igenom och pinalerna delas upp i tre högar: Ta med / Packa / Lämna kvar

Igår kväll hade jag mitt sista tal i skolan på ett tag, Björn får vänta till torsdag kväll innan han kan andas ut för en tid. Vi lämnar Kota Kinabalu tidigt på morgonen nästa söndag, den 23 alltså. Med andra ord så börjar snart en vecka då allt vi gör blir för sista gången. Förhoppningsvis blir det inte så sentimentalt utan mer ett tillfälle att uppmärksamma våra vänner och tala om för dem hur bra vi trivts tillsammans och hur mycket vi tycker om dem. Sånt som man ofta glömmer att säga när vardagen bara rullar på. En del av dem önskar vi verkligen att vi kunde få ta med oss till Sverige, dels för att vi inte vill vara utan dem och dels för att vi vill att ni ska få träffa de här härliga människorna.

För nåt år sedan träffade vi ett amerikanskt par som hade tjänat i Sydamerika och Asien i drygt 20 år, systern sade att det svåraste med det hade varit att förlora så många goda vänner. Och så är det ju, många av oss som provar på att bo i ett annat land kan inte stanna hur länge som helst. Vi vet ju att de vänner vi träffat här som kommer från andra delar av världen plötsligt kan få ändrade omständigheter och bli tvungna att åka tillbaka till sitt hemland. Jag hoppas innerligt att de är kvar nästa gång vi kommer.

Och jag vet att det kan hända på vilken plats som helst, att goda vänner flyttar därifrån. Det känns bara så slutgiltigt, så definitivt, när de flyttar till Kanada, Japan eller Australien. Chanserna att stöta på dem på en sammankomst eller att kunna hälsa på över en helg är inte så stora. I vilket fall som helst har vi ju hunnit lära oss nåt av dem och är glada för den tid vi känt dem.

Apropå nåt helt annat, en sak jag ser väldigt mycket fram emot är att inte vara svettig. Åh, vad härligt att inte vara konstant klibbig. De senaste veckorna har varit otroligt varma och fuktiga, vi ser ut som skådisarna i en John Grisham-film mest hela tiden. (Minus solbrännan och andra kändis-attribut.) Blanka och kletiga ansikten med hår som klibbar fast i pannan. Det kanske förresten förklarar bristen på foton...