Tvåårsrapport

Nu är det två år sedan vi kom till Malaysia och drygt tre månader sedan vi kom till vår nya församling och vi trivs väldigt bra. Många saker känns fortfarande märkliga och vissa saker kommer vi nog aldrig att vänja oss vid men på det stora hela är vi glada och nöjda.

Vad det gäller tjänsten så var det oerhört utmanande i början, värmen var helt klart ett problem (kanske fortfarande det allra största) och distrikten är så otroligt annorlunda från det vi är vana vid. Språket var självklart en utmaning också. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag var avslappnad i tjänsten, min inre Närking(?) påstod nästan dagligen att "Det här går aldrig". Men det är nog så jag funkar med ovana eller svåra saker, fasligt negativ tills jag plötsligt upptäcker en dag att det är ju rätt roligt.

Nu när den första tidens nervositet har lagt sig så tycker vi ju att tjänsten är fantastisk! Vi kan ha precis hur många återbesök som helst. Problemet är inte att hitta dem utan att hinna med dem. De allra flesta vi träffar har ett uppriktigt andligt intresse, utmaningen ligger sedan i att få det att bli ett regelbundet bibelstudium. Det tror jag, om jag får gissa, är ett problem på väldigt många platser. Folk flyttar, byter jobb, jobbar 12 timmar om dagen 6 dagar i veckan så de har inte tid, har 5 barn som är sjuka en efter en, har en faster som tvingar dem att sluta studera eller känner en präst som hotar med både det ena och det andra om de inte slutar prata med vittnena. Kommer ni förresten ihåg en grej som broder Jackson sa i sitt zontal för några år sedan? Apropå att folk är upptagna. Han var och gick i tjänsten på en stillahavsö, kommer in i en hydda där en man bara ligger mitt på golvet. Mannen svarade att han inte hade tid att lyssna, han var upptagen! Ja, ibland kan det ju vara så också...

En grej som jag har svårt att vänja mig vid är att vi sticker ut så mycket. Folk både här och där känner igen oss. Igår på Starbucks (första gången på en nyöppnad) frågar killen i kassan om jag bor här. Jag svarar ja varpå han säger att han sett mig flera gånger förut på en annan Starbucks. Jag har varit på den 3 gånger under de senaste två åren. Jag tycker ju själv att det inte är så ofta. På en bensinmack i närheten av där vi bor har det hänt att tjejerna ropar ut i högtalaren typ "Hej snyggingen vid pump nummer 4" när Björn åker för att tanka. Å ena sidan betyder det ju att våra återbesök borde känna igen oss när vi kommer men det betyder också att vi alltid måste vara glada och trevliga. (Nej, jag är inte alltid det. Ja, jag jobbar på det.)

En annan kulturell skillnad som vi som svenskar har svårt att vänja oss vid är när det blivit fel i kassan på mataffären och de vägrar betala igen pengarna eller när nåt är knasigt i parkeringshuset och de kräver att man ska betala trots att man bara varit inne och gjort en U-sväng på ett par minuter. Eller när vi betalar för en viss hastighet på Internet men får knappt halva hastigheten. Den här typen av missförstånd och misstag händer HELA TIDEN. Eftersom min känsla för rättvisa är större än min mildhet, förlåtelse och godhet (ähum) brukar jag försöka slippa betala det jag inte fått. Inställningen är inte att kunden alltid har rätt. Jag skulle säga att kunden nästan aldrig får rätt. Dessutom har servicepersonal nästan aldrig några befogenheter, de kan till exempel inte öppna kassalådan själva. Ingen kassapersonal jag har träffat i Malaysia har kunnat göra ett återköp utan de måste ringa på sin chef. När chefen väl kommer måste jag som kund fylla i ett långt formulär med passnummer, adress och alla möjliga uppgifter för att kunna få tillbaka tre kronor för den extra jordnötspåsen som kassörskan råkade slå in. Ni ser ju att jag inte riktigt kan komma över att det är såhär. :)

Men som sagt, vi trivs verkligen! Att det är vissa skillnader är helt självklart, vi är långt hemifrån. Fördelarna med att vara här är fortfarande större än nackdelarna, vi är glada över att kunna tjäna på översättningskontoret och ha fullt upp i församlingen och på fältet. Allt det här kan man förstås göra var som helst i världen och vi skulle helt säkert trivas med det oavsett var vi tjänade. En extra krydda är att vi träffar vänner från precis hela världen här, det är som att det blir lättare att urskilja vad som är teokratiskt och vad som är kulturellt. Jag har nog trott att vi i Sverige inte är så präglade av kultur utan att vi gör saker och ting rätt och riktigt. Ungefär som att jag pratar rikssvenska. Eller? :) Har man en liten äventyrlig ådra så kan vi verkligen intyga att tjänsten för Jehova aldrig behöver bli tråkig! Det finns så många möjligheter att det är svårt att välja vad som verkar mest spännande! Jag har ofta tänkt att jag är nåt slags undantag, att andra kan men inte jag. Andra kan bygga Rikets salar men inte jag. Andra kan göra bra återbesök och lämna en fråga efter sig men inte jag. Andra kan förklara profetior men inte jag. Vet ni att jag har kommit på att jag kan. Och, ärligt talat, om jag kan då kan vem som helst.
/Jessica