Ingen röd tråd direkt...

Vi har ju fått ändrat schema så de senaste veckorna har vi varit på Betel måndagar och tisdagar. Det passade oss alldeles utmärkt eftersom vi i och med att vi bytte församling också bytte mötesdag från tisdag till torsdag. Vi är ofta så slut efter våra arbetsdagar där att mötet hade blivit en kamp. Vi är så otroligt imponerade av alla de som arbetar fysiskt hårt, kanske heltid till och med, som lyckas komma iväg på mötet! Ofta lyckas de ju delta på olika sätt och ändå verka glada och fräscha. De som dessutom har barn att ta hand om börjar jag nu misstänka har någon slags övernaturlig kraft...

Just den här veckan har vi haft lite mer att göra än vanligt. För min del handlade det om att 30 istället för 20 personer skulle ha käk, för Björn var det att hans kollega på avdelningen är ledig i några dagar på grund av släktbesök hemifrån Japan. På eftermiddagen stod det Fried fish på menyn. I mitt huvud betyder det ungefär stekpannestekt fisk, nån slags filé kanske. Jag tänker närmast på den panerade och stekta torsken vi ofta åt hemma när jag var liten. Så hade inte menyförfattaren tänkt. Det var ca 15-20 cm långa fiskar som skulle friteras hela. När jag har kommit över min förvåning så skulle systern jag samarbetar med i köket ställa sig och rensa dem från inälvor. (Jag hade, väldigt lägligt, just börjat skölja ett antal kilo bladgrönsaker och var därmed upptagen.) Det blev ju hur bra som helst till slut, mest på grund av duktiga Tracy.

Hur som helst har jag tänkt många gånger på det där att jag, och kanske många svenskar med mig, är rätt långt borta från det ursprungliga djuret i min matlagning. När fötterna, halsen och några fjädrar sitter kvar på kycklingen så känns det plötsligt lite äckligt. Eller när jag måste skära bort grisens skinn inklusive lite hår och bröstvårtor (heter det spenar kanske?) från revbenspjällen så känns det också plötsligt lite äckligt. Nu tänker ni att jag är från Stockholm och att det skulle bero på det. Vissa saker beror nog på det, tex det att jag säger mellis om mellanmål och att jag kallade Skogås centrum för centa när jag var liten, men inte just det här tror jag.

I alla fall! Låt oss fortsätta på obehagliga-djur-spåret. När vi kom hem igår, rätt slut efter två långa dagar skulle jag slänga nåt litet skräp i papperskorgen, vi har en sån där med pedal och lock. När locket öppnas MYLLRAR det ut centimeterlånga gulvita larver! De små rackarna krälade så fort också! Iväg över golvet, upp på väggarna. Helt panikslagna gick vi på larvjakt men de var otroligt svårdödade, dog varken av vinäger, klor eller att man slog på dem. Vi fick så snabbt vi kunde plocka upp dem en och en och slänga i en plastpåse som vi snabbt fick knyta igen och byta ut eftersom de kröp upp på insidan av påsen. Efter en riktigt svettig timme trodde vi att vi hade utrotat dem och började sanera alla ytor vi trodde de hade varit på med Ajax och klor. Björn hittade ytterligare 3 stycken under kvällen så det var bara att flytta ut alla möbler och storstäda hela lägenheten. Jag hoppas innerligt att de där tre Björn hittade var de sista. Behöver jag säga att jag drömde om larver inatt?