Historien om vår bil

Vi köpte en röd Proton Saga från 90-talet av min syster, Johanna, för ett par månader sedan. Proton är ett lokalt bilmärke som vi inte ser i Sverige, den finns tydligen i delar av Europa men verkar inte ha ett lysande rykte där. Jag vill varna för att det här är ett mycket långt inlägg och det handlar enbart om den här bilen och dess hälsoproblem. Det här är rätt plats att sluta läsa om du inte vill lägga tid på en gammal skrotbil.

Man skulle kunna påstå att det alltid är något som behöver fixas på den och det skulle bara vara en svag överdrift. Under flera månaders tid har det luktat starkt av avgaser inne i kupén och vi har inte förstått varför. Konsekvensen har varit att våra kläder luktat bilverkstad även efter korta turer, Björn har fått andningsbesvär och för att inte tala om obehaget att åka runt i en bubbla av avgaser. Ett av Björns studier har varit mäkta oroad över vår hälsa efter att vi skämtsamt sagt att folk tar livet av sig på det viset. Inte så lyckat. Den har lämnats in vid flera tillfällen och fått AC, fläkt, gummilister kring bakluckan fixat utan att det har löst problemet.

Slutligen beklagar vi oss för ett annat par i församlingen och det visar sig att de haft exakt samma problem med exakt samma bilmodell och de visste hur vi kunde fixa det! En del av bakluckan där handtaget sitter satt löst och i springorna runt den sipprade det in avgaser direkt från avgasröret som satt precis under. Så på en ganska kort stund och för bara 68 kronor var problemet löst. Fantastiskt!

Bara några dagar efter det märker vi att motorn blir väldigt varm när vi är ute och kör, utan att det är nåt speciellt så går mätaren upp till 75%! Björn fyller på kylarvätska, ja till och med jag fyllde på kylarvätska vid ett tillfälle och kände mig mycket stolt och händig. Den behöver såklart ändå en översyn på verkstad där de konstaterar att kylaren läcker och att de behöver behålla bilen där någon dag. När han åker för att hämta den berättar mekanikern Rob (Vi gillar honom, de flesta i församlingen åker till honom med sina bilproblem och han har rykte om sig att vara ärlig och schysst.) att motorn tagit skada av att vi kört med den varm och att det behövs ytterligare lagning för att den ska vara helt okej. Dock är det inte hela världen om vi kör med den som den är men han rådde oss att lämna in den igen inom en snar framtid.

Sagt och gjort, vi tar hem bilen och jag ska ut och handla. Jag fastnar i en stillastående bilkö och värmemätaren tickar upp på det röda. Jag kände mig verkligen inte upplagd för att där och då hoppa ur bilen och fälla upp motorhuven. Jag väcker nog med uppmärksamhet som det är med min blotta albinouppenbarelse. Jag är i alla fall rätt nära vår mekaniker vid det laget så jag stannar till på en mack (där tre män kommer fram oombett och undersöker fläkten, mätaren, motorvärmen, säkringar osv) och väntar på att motorn ska kylas ned och åker vidare till mekanikern som konstaterar att mätaren nu är paj och att motorn inte alls är varm! Visaren står på det röda och han tar med sina bara händer på motorn. Den är okej säger han och jag kan glatt köra vidare.

Nåja, han hade ju sagt tidigare att den behövde ytterligare tillsyn så igår åkte Björn dit för att lämna in den och Rob beräknar att de behöver ha den inne på verkstaden en vecka. EN VECKA! Så nu sitter vi där vi sitter och hoppas innerligt att vi ska få tillbaka den innan söndag. Det krånglar till tjänsten en hel del för oss att inte ha bil, de flesta av våra studier kan vi över huvud taget inte ta oss till utan bil och de flesta av dem har ingen möjlighet att transportera sig hem till oss heller. Lokaltrafiken här lämnar minst sagt mycket övrigt att önska. Det här gör att vi plötsligt har tid att städa och tvätta ordentligt, laga mat att frysa in och skriva evinnerligt långa blogginlägg om alltings elände. Tur jag har pionjärskolan att glädja mig åt!

/Jessica