Jomen vi har det rätt bra...

De senaste dagarna har vi ägnat åt att ta hand om befintliga studier och att hitta nya. I söndags var vi på tredje besöket hos en filippinsk kvinna som bor i ett klassiskt trähus/skjul byggt på pålar. Av någon anledning är hennes hus byggt på JÄTTEhöga pålar, säkert 4 meter höga. Förra gången vi var där satt vi i det sk köket, då bad hon om ursäkt för att hon inte hade några eluttag att sätta fläkten i, alltså blev det ingen fläkt. Den gången började vi i Vad lär Bibeln, hon var mycket intresserad och tyckte boken verkade så bra. I söndags när vi kom dit var hennes 26-åriga son med också. Hon hade bett honom vara med för att hon tycker att det är så viktigt att man lär sig mer om Bibeln. Dessutom hade hon bjudit in en annan vän också som inte kunde komma. Efter studiet tackade hon oss så mycket för vår tid för hon förstod att vårt schema var fullspäckat av andra som också behövde lära sig om Bibeln. (Kanske en överskattning, men okej.) 

Björn fick förresten frågan om han var pastorn i vår församling. Haha! Hon ville gärna följa med på ett möte men då tyckte hon att hon behövde skaffa en ny kjol för hon hade sett att mina kjolar täckte knäna, det gjorde inte de kjolar hon vanligtvis gick till kyrkan i. Vi ska höras söndag morgon för att se om vi ska hämta upp henne på väg till mötet. (Fortsättning följer mao)

Under det här besöket fick vi komma in i det enda rummet de hade. Jag skulle gissa att det var 8-9 kvadrat, där stod säng, kylskåp och lite annat. Det var väldigt rent och fint, vi tvekade inte en sekund att ta emot drickan hon ville bjuda på. Under studiets gång dimper något ner i huvudet på mig, fastnar liksom på örat. Jag smäller bort djuret och det landar på min fot (som för övrigt knappt har nån känsel kvar, vi sitter ofta på golvet när vi är hemma hos folk). Som tur var var det bara en liten ödla, drygt 3 cm lång, som tappat fotfästet för en stund. Djurupplevelsen fortsatte när hon erbjöd mig en kattunge. Det var med tungt hjärta jag tackade nej.

I tisdags innan mötet fick jag syn på två döva, en kille och en tjej, som satt och pratade på en restaurang precis vid Rikets salen. Jag gick fram och pratade med dem en stund, fick tjejens nummer och avtalade om att träffas igen på söndag eftermiddag. Det ska bli väldigt spännande att se om det kan bli nåt. Hon har redan smsat mig 4 gånger (!) så jag misstänker att det inte blir några problem att bli lite kompis med henne i alla fall...

Många återbesök kämpar vi med att försöka träffa igen. Det påminner om hur det kan vara hemma i Sverige, att man träffar någon som verkar superbra men så får man i princip aldrig tag på den igen. Här är det inga problem att be om telefonnumret, kanske redan vid första besöket så vi börjar ofta en återbesöksrunda med att skicka iväg ett gäng sms och se vem som svarar. Å andra sidan är den ekonomiska situationen här en helt annan så det kan hända att de inte har några pengar på kortet och därmed ingen möjlighet att svara, därför skickar vi mest smsen som en förvarning.

Jag har ett återbesök som jag inte träffat på månader, igår fick jag äntligen tag på henne och då sade hon att hon tyckte Vad lär Bibeln var så bra, hon hade studerat den på egen hand. Hon tyckte det var så smidigt att kapitlena svarade på frågor ämnesvis och att hon hade så mycket lättare att förstå Bibeln nu. Härligt!

I måndags hade vi ledig dag, då åkte vi bland annat ut till en härlig strand med Simon. Där låg vi och flöt i vågorna i det ljumma vattnet och hade det gott. Vi har tyvärr blivit dåliga på att ta kort på det vi har omkring oss men vi kan bjuda på ett kort till från bröllopet. Det är en syster i församlingen som har tagit det. Vi var glada över att ha favoriten Yoyo placerad bredvid oss. Det blir aldrig för mycket av det goda...

/Jessica